Efter 20 - 24 timmars värkar var hon äntligen här. Vår lilla dotter på 3140g och 50 cm lång.

Men varken vi eller hon fick någon bra start på livet. Vi hade problem med amningen, fick den helt enkelt inte att fungera. Sug reflexen hade hon men visse inte riktigt hur hon skulle suga tag för att få maten. Sen hade hon inget tålamod, utan kom inte maten direkt släppte hon och skrek.

Så höll det på de första tre dygnen. Vi fick inte sova, hon sov inget + att hon inte fick tillräkligt med mat. (Där ett tag funderade både jag och min sambo på vad vi hade gett oss in på. Om det alltid skulle vara såhär).

Vi ringde på den där larm klockan var och varannan minut för att få hjälp med amningen. Vi kämpade och kämpade, trotts att vi båda va nära på att ge upp och börja ge henne ersättning istället.

Vi bestämde oss för att stanna ett dygn extra på BB för att förhoppningsvis komma igång med amningen. Vi fick tillslut den hjälpen vi ville ha och fick en amningsnapp som skulle hjälpa M att suga tag ordentligt och då funkade det helt plötsligt riktigt bra.

Fredagen den 27 mars (dagen då hon egentligen va beräknad) bestämde vi oss för att vi skulle åka hem, efter tre dygn på BB. När vi hade packat ihop allt och skulle byta kläder på tjejen, så tycker jag att hon hade "ryckningar" i kroppen som inte såg bra ut. Vi ringer på klockan för att fråga om allt såg bra ut. Vår förlossningsbarnmorska kommer in och tycker inte heller att det såg helt normalt ut så hon går och hämtar barnläkaren.

Han gör bedömningen att det inte är normalt med dessa "ryckningar", så han förbereder oss på att vi kanske skulle behöva åka in till USÖ (Örebro lasarett) för observation. Då hade vi precis fått reda på att hon hade väldigt lågt blodsocker. Då låg hon på 1,9 vilket är väldigt lågt. Barn ska ligga runt 4 - 5. Så vi trodde att dessa ryckningar berodde på sockret. Men det sa barnläkaren att det inte gjorde, så vi fick åka in till USÖ för observation och ta en massa olika tester.

Där kan jag säga att hela min värld rasade samman. Det va inte den starten på småbarnslivet som vi hade tänkt oss.

Så vi blev helt enkelt inlagda på Neonatalen och där kändes det inte alls bra att vara. Vi hade ingen aning om vad som skulle hända eller vad som väntade oss. De gjorde en massa tester som ett ulrtaljud av hjärnan (för att kunna utesluta någon form av blödning), de mätte även hennes hjärnaktivitet genom att sätta massa elektroder i huvudet på henne. Hon fick även sondmatas eftersom hennes socker fortfarande var väldigt lågt.

Hela tiden tänkte man det värsta (iaf jag gjorde det). Tyckte att det va så jobbigt att se henne ligga där med en massa sladdar och slangar. Varje gång de skulle sticka henne för att ta prover så kände jag att nu får det vara nog. Fast ändå kändes det skönt att vara på ett ställe där de kunde observera henne ordentligt.

Alla prover de tog visade inget som tur va. Fast då frågade man sig själv, vad är då felet/orsaken till dessa ryckningar?. Det kunde inge ge något svar på.

Jag och A trodde hela tiden att det berodde på hennes låga socker, för så fort vi kom in till USÖ och hon fick sondmatas så försvann dessa ryckningar och har inte heller kommit tillbaka något mer. Vi är inga läkare men vi hävdar fortfarande att det berodde på att hon inte hade fått i sig ordentligt med mat och inte heller fått sova något de första dygnen, så hon va nog lika utmattad som vad vi var.

Nu äter hon som en häst och har ett normalt värde på blodsockret, så vi fick egentligen inget riktigt svar på vad detta berodde på. Men huvudsaken är att det inte kommer tillbaka och att hon faktiskt är helt frisk och växer som hon ska.

Det var vår start på att bli småbarns förälder!.