Ja då va vi nere på en siffrigt.

Idag är det alltså BARA 9 dagar kvar! Kan ni förstå att det har gått så fort. Att denna prinsessa har legat i min mage i hela 9 månader och snart ska hon vara färdigbakad och komma ut till oss.

Fysiskt är jag redo för förlossningen, men mentalt är jag inte där än. Det har gått för fort så jag har inte hunnit tänka något på det. Det är de senaste dagarna som jag har varit tvungen att börja tänka och förbereda mig inför förlossningen.

Har hört många säga att man hinner vänja sig vid tanken på att bli föräldrar under graviditeten, man bär ju trotts allt på barnet i 9 månader. Man hinner förbereda sig på både det ena och det andra. Men det vill jag inte riktigt hålla med på, eftersom allt har gått så fort.

Tycker inte det va länge sen jag berättade för min sambo att han skulle bli pappa och nu är han snart det på riktigt. Tror inte han heller är helt mentalt förberedd på vad som komma skall. Vi har inte pratat något om förlossningen utan vi/jag tar det som det kommer. Kroppen vet hur den ska sköta allt och sen får vi hoppas på att vi får en bra BM som kan hjälpa en.

Längtan efter detta barn går då inte att beskriva, den är helt enkelt enorm. De senaste dagarna har jag bara gått runt och känt efter om det snart ska sätta igång. Vet inte om det är hjärnspöken eller önske tänkande, men tycker mig ha haft med "ont" i magen. Har inget att jämföra med, så vet inte riktig hur det ska kännas. Hon kommer när hon känner sig redo helt enkelt.

Hoppas bara inte att man går över tiden, för nu är det så tungt att bära runt på denna mage. (Då är jag ändå inte så stor) Mina fötter är svullna så jag knappt får på mig ett par skor, fingrarna är svullna så jag knappt kan knyta ihop näven eller hålla i en gaffel.

Men jag älskar ändå att vara gravid. Jag försöker njuta så mycket som möjligt av alla rörelser och av magen som det bara går den sista tiden. Kommer säkert sakna det massor.