Tänk att du har funnits hos oss en hel månad.

Den har varit fylld med både glädje, tårar, sjukhusbesök, men framförallt kärlek. Den glädje och kärlek som du ger oss är obeskrivlig. Att man kan älska en så liten person så mycket som vi gör.

Mamma och pappa skulle göra allt för dig.

Den första månaden som småbarns förälder har gått upp och ner, men på senare tiden bara uppåt.

Ibland har man jobbiga perioder, som när man inte får sova på natten, när hon skriker för att hon har ont i magen. (vilket börjar bli bättre tack vare dessa droppar. LÄS: tidigare inlägg).

Det känns som om vi har fått in bra rutiner nu när A har börjat jobba igen. Så allt känns mycket lättare med allt.

GRATTIS PÅ 1 MÅNDAGERS DAGEN!

Extra kontroll hos BVC idag efter en tids gnällig bebis.

Hon bara skriker och är svår tröstad och bara mamma som duger. Sover oroligt på nätterna, så de senaste nätterna har jag sovit i soffan tillsammans med M, för att min sambo ska få sova så mycket som möjligt som ska upp och jobba.

Så idag tog jag telefonen och ringde BVC för att få komma dit och prata lite om vad det kan vara som gör att hon är så gnällig som hon är. Och det va som jag trodde, magknip. Så nu har vi fått droppar mot det och ska även ge henne lite magmassasge två ggr dagen, så får vi hoppas att det snart hjälper.

Inge roligt som mamma att se sitt lilla barn ha ont i magen. Så vi hoppas att detta ska hjälpa henne

Sen har hon svårt att komma ner i varv och slappna av på kvällarna.

Är det någon som har bra tips, så får ni gärna dela med er.

Efter 20 - 24 timmars värkar var hon äntligen här. Vår lilla dotter på 3140g och 50 cm lång.

Men varken vi eller hon fick någon bra start på livet. Vi hade problem med amningen, fick den helt enkelt inte att fungera. Sug reflexen hade hon men visse inte riktigt hur hon skulle suga tag för att få maten. Sen hade hon inget tålamod, utan kom inte maten direkt släppte hon och skrek.

Så höll det på de första tre dygnen. Vi fick inte sova, hon sov inget + att hon inte fick tillräkligt med mat. (Där ett tag funderade både jag och min sambo på vad vi hade gett oss in på. Om det alltid skulle vara såhär).

Vi ringde på den där larm klockan var och varannan minut för att få hjälp med amningen. Vi kämpade och kämpade, trotts att vi båda va nära på att ge upp och börja ge henne ersättning istället.

Vi bestämde oss för att stanna ett dygn extra på BB för att förhoppningsvis komma igång med amningen. Vi fick tillslut den hjälpen vi ville ha och fick en amningsnapp som skulle hjälpa M att suga tag ordentligt och då funkade det helt plötsligt riktigt bra.

Fredagen den 27 mars (dagen då hon egentligen va beräknad) bestämde vi oss för att vi skulle åka hem, efter tre dygn på BB. När vi hade packat ihop allt och skulle byta kläder på tjejen, så tycker jag att hon hade "ryckningar" i kroppen som inte såg bra ut. Vi ringer på klockan för att fråga om allt såg bra ut. Vår förlossningsbarnmorska kommer in och tycker inte heller att det såg helt normalt ut så hon går och hämtar barnläkaren.

Han gör bedömningen att det inte är normalt med dessa "ryckningar", så han förbereder oss på att vi kanske skulle behöva åka in till USÖ (Örebro lasarett) för observation. Då hade vi precis fått reda på att hon hade väldigt lågt blodsocker. Då låg hon på 1,9 vilket är väldigt lågt. Barn ska ligga runt 4 - 5. Så vi trodde att dessa ryckningar berodde på sockret. Men det sa barnläkaren att det inte gjorde, så vi fick åka in till USÖ för observation och ta en massa olika tester.

Där kan jag säga att hela min värld rasade samman. Det va inte den starten på småbarnslivet som vi hade tänkt oss.

Så vi blev helt enkelt inlagda på Neonatalen och där kändes det inte alls bra att vara. Vi hade ingen aning om vad som skulle hända eller vad som väntade oss. De gjorde en massa tester som ett ulrtaljud av hjärnan (för att kunna utesluta någon form av blödning), de mätte även hennes hjärnaktivitet genom att sätta massa elektroder i huvudet på henne. Hon fick även sondmatas eftersom hennes socker fortfarande var väldigt lågt.

Hela tiden tänkte man det värsta (iaf jag gjorde det). Tyckte att det va så jobbigt att se henne ligga där med en massa sladdar och slangar. Varje gång de skulle sticka henne för att ta prover så kände jag att nu får det vara nog. Fast ändå kändes det skönt att vara på ett ställe där de kunde observera henne ordentligt.

Alla prover de tog visade inget som tur va. Fast då frågade man sig själv, vad är då felet/orsaken till dessa ryckningar?. Det kunde inge ge något svar på.

Jag och A trodde hela tiden att det berodde på hennes låga socker, för så fort vi kom in till USÖ och hon fick sondmatas så försvann dessa ryckningar och har inte heller kommit tillbaka något mer. Vi är inga läkare men vi hävdar fortfarande att det berodde på att hon inte hade fått i sig ordentligt med mat och inte heller fått sova något de första dygnen, så hon va nog lika utmattad som vad vi var.

Nu äter hon som en häst och har ett normalt värde på blodsockret, så vi fick egentligen inget riktigt svar på vad detta berodde på. Men huvudsaken är att det inte kommer tillbaka och att hon faktiskt är helt frisk och växer som hon ska.

Det var vår start på att bli småbarns förälder!.

Okej här var det tomt igen.

Men det har faktiskt hänt en massa saker sedan sist jag skrev. Då skrev jag att det bara var 9 dagar kvar till BF. 6 dagar senare skulle det visa sig att hon var redo för att komma ut i den stora vida världen.

Hon kom alltså 3 dagar förtidigt. Vilket jag inte alls hade väntat mig, utan jag va helt inställd på att gå över tiden och kanske att hon skulle komma nu i början på April. Så just nu känner jag en stor saknad av gravid magen. Känns som om jag inte hann njuta den sista tiden som jag ville. Blev helt ställd på att det redan var dags att åka in till BB.

Fast samtidigt är det skönt att magen är borta och att hon ÄNTLIGEN är här. Efter 9 månaders väntan så är äntligen vår lilla dotter här hos oss.

Jag hade tänkt skriva ner en liten förlossnings berättelse för er som är lite intresserade av detta.

Ni andra kan sluta läsa nu!.

Det började måndagen den 23 mars. Min sambo skulle åka till jobbet runt halv 6 på morgonen och jag kunde inte somna om. Så jag går upp, ger hunden mat och tar hans morgon promenad som alltid.

När vi kommer in så fixar jag till min frukost och kryper upp i mitt favorit hörn i soffan och myser framför tv:n som jag brukar göra när jag inte kan sova. Förr eller senare brukar jag alltid somna till ett par timmar, vilket jag gjorde denna gång också.

Medans jag ligger och sover så känner jag lite små "värkar" i magen (kändes som en vanlig mensvärk) vilket inte gjorde speciellt ont utan jag tänkte inge mer på det utan sov vidare utan problem.

När jag vaknar till ett par timmar senare och går på toaletten, så ser jag blodiga flytningar och får lite smått "panik", hjärtklappning och svetten börjar rinna. (Fast jag hade inga värkar). Funderar på om jag ska ringa hem min sambo från jobbet eller om jag skulle vänta lite till för att se vad som händer. Bestämmer mig iaf för att vänta och ringa till BB först och höra vad de säger. Och detta var vid 11 tiden på förmiddagen.

Hon jag fick prata med tyckte att jag skulle stanna hemma och höra av mig igen om jag skulle få värkar eller om vattnet skulle gå. Och så fick det bli. Det gick någon timme så började jag känna av denna "mens liknande värken" i magen igen och inser då att det faktiskt är värkar som jag har känt av tidigare och att vi skulle få en bebis tidigare än vad vi hade räknat med.

Ju längre dagen gick dessto ondare började dessa värkar göra. Funderar än en gång på om jag skulle ringa hem min sambo, men tyckte att så ont hade jag inte och eftersom BB hade sagt åt mig att stanna hemma ett tag till så ringde jag aldrig. (Dessutom skulle han ändå snart sluta jobbet). När klockan är halv 3 ringer jag till BB igen och säger att jag hade värkar, fast oregelbundna så det var svårt att ta tiden på dem. Hon säger än en gång att det är bättre att stanna hemma så länge som möjligt för att slippa åka fram och tillbaka som det kanske hade blivit.

När min sambo kommer hem får han beskedet att vi kommer få en bebis tidigare än vad vi hade räknat med. Han hjälper mig att ta tiden på värkarna som började göra ondare och ondare för varje timme som gick. Fast fortfarande var dem oregelbundna.

Vi ringer våra föräldrar för att förvarna dem på att det kan komma en bebis när som helst.

Jag står ut rätt länge med dessa värkar här hemma. Sista gången jag ringer till BB hade jag så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen riktigt. Och då var klockan runt 8 på kvällen. Jag sa att nu står jag inte ut längre och att jag ville komma in.

Vi åker in och blir inskrivna runt halv 9 på kvällen. När de gör den första undersökningen så var jag öppen 3 cm vid 11 på kvällen. Och då kände man "va, bara 3 cm" och misstänkte att dessa värkar skulle bara bli värre och värre för varje timme. Fick en morfin spruta och kröp ner i ett varmt bad och där somnade jag till och ifrån flera gånger. Och det var så skönt att ligga där. Låg där ett par timmar tills vattnet började bli kallt, så bestämde jag mig för att gå upp och byta om till sjukhuskläderna som jag hade fått. När klockan var 5 på morgonen gjordes en ny undersökning och då va jag halvvägs. Det vill säga 5 cm öppen. Då började jag bli så trött och hade så ont att jag bad om att få EDA (vilket jag fick rätt fort) och det är något av det bästa jag har fått kan jag säga. Det va så skönt att kunna slappna av, till och med sova lite för att hämta krafter för vad som komma skulle. Och redan där hade jag haft värkar i 18 timmar lite drygt.

Att gå från 5 cm till 10 gick faktiskt riktigt fort och det va dags att få en bebis på riktigt. Bort med EDA och in med lustgasen som faktiskt fungerade riktigt bra (va lite skeptiskt mot den). Tog hål på hinnan så att vattnet gick och sedan var det dags. Här ifrån kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket om jag ska vara ärlig. Hade ingen koll på klockan, utan va så konsentrerad på varje värk och varje andetag att allt annat försvann. Försökte lyssna på min sambo som peppade och försökte lugna ner mig när det gjorde som ondast.

Han var ett otroligt stort stöd för mig under alla dessa timmar med värkar.

Hade inte klarat det lika bra utan han.

Tillslut kom hon ut. 11:21 tisdagen 24 mars 2015 hade jag vår dotter i min famn.

3140 g, 50 cm lång.

Och den känslan är helt obeskrivlig. Att ha henne liggandes på bröstet och se vad det är vi har skapat var helt otroligt. Den kärleken som man kände från första studen.

Det kommer en del 2 på detta lite senare!

Ja då va vi nere på en siffrigt.

Idag är det alltså BARA 9 dagar kvar! Kan ni förstå att det har gått så fort. Att denna prinsessa har legat i min mage i hela 9 månader och snart ska hon vara färdigbakad och komma ut till oss.

Fysiskt är jag redo för förlossningen, men mentalt är jag inte där än. Det har gått för fort så jag har inte hunnit tänka något på det. Det är de senaste dagarna som jag har varit tvungen att börja tänka och förbereda mig inför förlossningen.

Har hört många säga att man hinner vänja sig vid tanken på att bli föräldrar under graviditeten, man bär ju trotts allt på barnet i 9 månader. Man hinner förbereda sig på både det ena och det andra. Men det vill jag inte riktigt hålla med på, eftersom allt har gått så fort.

Tycker inte det va länge sen jag berättade för min sambo att han skulle bli pappa och nu är han snart det på riktigt. Tror inte han heller är helt mentalt förberedd på vad som komma skall. Vi har inte pratat något om förlossningen utan vi/jag tar det som det kommer. Kroppen vet hur den ska sköta allt och sen får vi hoppas på att vi får en bra BM som kan hjälpa en.

Längtan efter detta barn går då inte att beskriva, den är helt enkelt enorm. De senaste dagarna har jag bara gått runt och känt efter om det snart ska sätta igång. Vet inte om det är hjärnspöken eller önske tänkande, men tycker mig ha haft med "ont" i magen. Har inget att jämföra med, så vet inte riktig hur det ska kännas. Hon kommer när hon känner sig redo helt enkelt.

Hoppas bara inte att man går över tiden, för nu är det så tungt att bära runt på denna mage. (Då är jag ändå inte så stor) Mina fötter är svullna så jag knappt får på mig ett par skor, fingrarna är svullna så jag knappt kan knyta ihop näven eller hålla i en gaffel.

Men jag älskar ändå att vara gravid. Jag försöker njuta så mycket som möjligt av alla rörelser och av magen som det bara går den sista tiden. Kommer säkert sakna det massor.

Här har det ekat tomt ett tag ser jag.

Har inte haft någon lust att blogga. Har väl egentligen inte så mycket att skriva om när det gäller min vardag som den är just nu. Jag går hemma och väntar på BF, försöker göra det kan jag utan att slita ut mig allt för mycket.

Tänkte iaf lägga upp lite bilder på hur de senaste dagarna har sett ut.

Lite olika sov bilder på min knäppa hund.
Kan inte förstå att det är skönt att ligga sådär.

Lite bilder på mig själv.

Skönt att det äntligen börjar bli vår så man kan använda skinjackan igen.

Just nu har jag lite problem med att få igen mina jackor, just för att magen är såpass stor nu.

Vi har även hämtat hem vår barnvagn, som vi är så nöjda med.
Kommer kännas bra att vara ute och gå med den. Finns inget jag ångrar med den.